Känslor
Det är inte så många som vet om att jag gick in i väggen känslomässigt 2012. Den sommaren gick farfar bort, jag och pappa började bråka på nytt och kroppen började säga ifrån. Jag vägrade inse att jag mådde dåligt och behövde jobba med känlsorna. Jag liksom bara sköt bort allt och bara såg till det kroppsliga, hur tjock jag var, att jag inte hade någon röst och skulle göra allt jag kunde för att börja jobba igen.
Jag kom tillbaka och började jobba och bör jobb. Men som kom nästa hårda slag i magen. Just där jag jobbade skulle läggas ner och alla skulle sägas upp. Fanns ingen möjlighet till förflyttning. Fick från början flytta med till den nya orten, men bara under kompetensöverflyttningen. Detta är en jobb som jag verkligen älskar och ville inte sluta på det här sättet.
Jag bet ihop och såg det hela som en tävling och utmaning. Jag skulle göra allt jag kunde för att dem inte skulle säga upp mig. Så då kom den här "duktiga" tjejen fram. Som tycker att hon visst kan och ska lägga i en växel högre.
Kommer tilll nya kontoret nya orten och bara börjar göra det som jag får tilldelat. Kommer fram till att timmarna inte på jobbet räcker till, så jag jobbar hemma för att kunna hålla deadline. Klarar den precis och får en ny uppgift och dedadline. Gör precis samma sak den här gången. Och sen bara rullar det. Jag får vara kvar och blir inte uppsagd, får lite vatten på kvarnen och växlar upp lite till. Sen kommer nästa magspark när högsta chefen på jobbet kommer fram och säger "DU mår inte bra!". Jag bara jo det gör jag visst, dock kan det vara skönt med semester efter allt högt tempo.
Tar lite semester och sedan nya tag. Får höra igen "Du mår inte bra!". Du behöver ta tag i ditt liv om du ska kunna vara kvar här! Det var skit tufft att ta in. Dum som jag kan vara så vart min reaktion "Vad ska jag göra?" Hon fixade en samtalskontakt som jag fick träffa tre gånger på företagshälsan. Hon fick mig att inse hur mycket jag inte hade tagit tag i från mitt liv och barndom. Hur många sår som då blödde och varade som behövde plåstras om.
Jag fixade så jag fick träffa en psykolog på vårdcentralen när jag hade gått mina gånger på företagshälsan. Men insåg rätt fort att ingen psykolog kommer att kunna hjälpa mig, jag kunde liksom se hur hon drog ner rullgardinen och kunde inte ta till sig det jag sa om min barndom och mitt vuxna liv. Så då var det bara att jaga vidare och tänka vem skulle kunna hjälpa mig?
Kollade med en kollega i mitt team och frågade om hon hade någon idé. Hon gav mig ett nummer tilll en kvinnna på kvinnocentrum. Tog några veckor innan jag hade modet att ringa och erkänna att jag behövde hjälp. Hjälp att bearbeta och hitta mig själv i spindelnätet. Hon viille ta sig an mig.
Jag gick dit, började prata om det jag har skrivit här. Kände själv att nu när jag hade någon som verkligen lyssnade och tog allt till sig, så vart det riktigt jobbigt. Så istället var det jag som drog ner min rullgardin. Jag gjorde allt för att inte behöva uppleva känslorna igen, gällande besvikelse, känna sig sårad, bort glömd och bort sött. Jag lyckades halv bra med att hålla mig samlad, tills dess att jag vart sjukskriven då jag opererade handen.
Under den tiden, så hittade jag mig själv, genom att sitta och måla i målarböcker, titta på filmer, serier som påminde mig om mitt liv. Det var skit tufft, verkligen. Men det hat gjort mig så mycket starkare idag. Det enda jag ångrar är att jag inte tog tag i det här så mycket tidigare.
Men skulle jag gjort det, vet jag inte om jag skulle ha den pojkvän som jag har nu. Som betyder mer än något annat. Just nu har jag tre viktiga personer i mitt liv, som jag inte skulle kunna leva utan.
Det är min bästa tjejkompis som jag funnit via jobbet, det är min underbara pojkvän och särbo och min fina mamma. Som funnits där i vått och torrt. Oavsett hur mycket jag än ljugit och hittat på. Allt för att inte oroa henne.
