Hur svårt ska det vara
Nu kommer jag skriva om något jag inte brukar. Och jag kommer även att ta ställning, vilket jag heller inte brukar. Finns risk att jag hoppar mellan nu tid och refleterar över liknande händelser jag varit med om.
Jag upplever det som att vi tjejer/kvinnor har mer förväntningar på att vi ska vara trevliga och artiga. Medan killar/men kan betesig lite hur de känner för det utan att det gör något. Har ett super bra expel där jag känner mig obekväm och vad som är "okej" att göra och säga.
I busskön på väg hem från mamma frågar en man mig om det var min mamma jag stod och pratade med. Jag svarade artigt ja, och hoppades på att han sedan skulle vara glad och nöjd. Sedan undare han om jag bodde där bussen hade sin ändhållplats. Svara än en gång artigt ja. OBS! Jag ställde inga motfrågor då jag inte var ett dugg intresserad av honom och önskade bara att han skulle sluta prata med mig.
För enligt mig slutar man prata med någon som inte frågar något tillbaka.
Äntligen var det min tur att gå på bussen. Jag sätter mig, lägger upp min väska och påse i hopp om att han ska förstå vinken att jag ville sitta själv. Men nej, givet vis undrade han om han fick sitta där, bredvid mig. Jag säger ja och börjar sedan leta efter mina hörlurar i mer eller mindre panik. Jag hittar dem och håller på och ska starta Spotify då han säger vacker du är. Säger artigt tack och pluggar i lurarna, och hoppas på att jag somnar och sover hela vägen fram.
Halleluja, jag sov halvavägen innan jag vaknar. Bummer... Får frågan om jag är trött svarar igen artigt ja det är jag så nu tänker jag somna om. Det jobba var att jag skulle ha han bredvid mig i 40 min till. Sitter och tittar ut genom förnstret i hopp om att få somna om, han säger att jag kan få låna hans axel om jag vill. Säger igen artigt, nej tack jag klarar mig ändå. Efter en stund undrar han om jag bor själv, svarar artigt ja jag bor själv men jag har kille.
Då hoppades jag att han skulle fatta vinken, men nej då. Efter en stund igen kommer en ny fråga, skulle jag kunna få ditt nummer. Då svarade jag artigt men bestämt nej det kan du inte. Då först tror jag att han fattar vinken. För då sätter han sig så långt ut på sitt säte han kan. Kort därefter ringer mamma mig. Och under samtalet strax innan han ska gå av sträcker han sig fram mot mig och säger något. Uppfattar ej vad då jag pratade i telefonen.
Ber om ursäkt från början då jag kan reta upp någon. Men detta är inte första gången någon man gör något liknande emot mig. Så här kommer bomen. Varför ska män ha så svårt att förstå skillnaden mellan artig och intresse?! Jag visade inte på något sätt att jag var intresserad eller att jag ville prata med honom.
Varför ska man som tjej/kvinna känna att om jag verkligen säger ifrån finns det risk att något ska hända. Jag har försökt tidigare händelser med att säga nej bestämt och stå på mig att verkligen visa NEJ. Men de gångerna har det hänt saker som jag mer eller mindre tvingatstill bara för att de ville ha sin vilja igenom för att de ansåg att de hade rätt och jag fel.
Varför får/kan vi inte bara kunna sätta ner foten och få respekt utan den får vi ju artigare och konsekventa vi är. jag tycker inte detta är logiskt eller vettigt.
