Konflikträdd
Jag är hyffsat konflikträdd. Tror att ni kommer att tycka att jag är mer än hyffsat. Tänkte först förklara hur jag är uppväxt kring just konflikter och hur det har slutat när det blivit en konflikt.
Jag är van vid att välja mina konflikter. Vilka som är värda att ta och vilka som är värda att se mellan fingrarna och ta upp igen om det skulle hända en gång till. Sen är jag hyfsat van vid att om jag säger det jag känner eller vad jag vill och har uppfattat något så har det blivit misstolkat eller slutat med att jag fått en massa skit och personen har vänt mig ryggen eller så har jag fått höra att jag är sjuk huvudet och behöver få psykvård.
Så hur lätt är det då för mig att säga så här jag känner jag. Nja, inte allt för lätt. Här kommer ett exempel hur hur svårt det kan vara för mig och hur det kan krångla till saker i onödan.
Säg att jag är tillsammans med en kille och han får för sig att boka upp sig kvällen efter det att vi träffats och jag sover över. Säg att jag får veta det samma dag och några timmar innan. Visst blir jag självklart besviken då jag hoppats på att få en hel till kväll med honom när vi inte setts i veckan. Men säger jag detta på en gång? Visat jag ens en gnutta att jag är besviken?
Svaret är enkelt i min hjärna, NEJ! Svälj hårt visa att det inte rör dig i ryggen och att det bara är att gilla läget. Du måste ju visa att du fullt förstår att man inte kan binda allt kring en tjej och man måste ju trots allt få göra annat än att hänga med sin tjej, oavsett hur nytt det än är. Så nej, visa inget.
Säg att jag kommer hem och ffter ha varit hemma själv ett tag så kommer den där jävla känslan av besvikelse. Så man drar i väg ett dumt halv surt mess och sedan lägger sig och sover för att glömma. Men sen när man vaknar och känslan fortfarande finns kvar och får frågan om man är uppgiven. Då är det bara att ta tag i den där dumma tjuren.
Usch va jobbigt det och usch va dåligt jag mådde. Ånget upp övere öronen. Ont i magen, gråten i halsen och banka ögon.
Då skulle det bara att vara att förklara nej jag är besviken och sedan skriva jag förstår att man måste göra annat så som träffa vänner. Och sedan förklara sina egna förväntningar och sedan en önska för att det ska kunna bli bättre. Självklart skulle ju frågan dyka upp varför jag inte sa något tidigare.
Då skulle det bara att vara att förklara nej jag är besviken och sedan skriva jag förstår att man måste göra annat så som träffa vänner. Och sedan förklara sina egna förväntningar och sedan en önska för att det ska kunna bli bättre. Självklart skulle ju frågan dyka upp varför jag inte sa något tidigare.
Än en gång bara att förklara hur man fungerar. Jag skulle aldrig kunna säga direkt att jag är besviken. Detta då jag inte vill att personen i fråga ska ändra sina planer bara för att göra mig nöjd. Jag vill ju att personen ska ändra sina planer för att den vill, inte på grund av mig.
