Känner inte igen mig själv
Det finns en som inte kan lämna mina tankar. En som har fått mig att inte gå tillbaka till gamla fotspår. En som jag känner att jag inte vill ge upp utan att fått visa vem jag är och vad jag går för. Vill inte ge upp utan en fight. Vill inte ge upp utan ha gett det hela ett försök. Så villig att vänta. Vänta så länge det behövs. Ovasett om det är förgäves eller inte, så väntar jag mer än gärna.
Detta är en kille jag verkligen kan säga att jag tycker om. En kille som sticker ut ur mängen. En kille som får mig att längta på ett underbart sätt. Jag är villig att lägga allt på hold. Bara för att ge han utrymme. Låta han lösa sitt kaos. Jag anser att han är värd att vänta på.
Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag verkligen inte försökte i det här fallet. Skulle hata mig, bokstavligt talat. Hoppas att han inte har hittat min blogg... Jag har fått känslan av att inte vara ensam om att känna såhär.
Så som han är som person är allt jag någonsin har kunnat drömma och fantisera om.Kan komma på mig själv att le bara av tanken på honom.
Så mycket som stämmer, känns rätt, så mycket som är lika, så mycket jag känner att det här inte kan vara sant. Jag är nästan säker på att han håller med om ovan nämnda. Jag vill verkligen inte skrämma i väg honom. Vill inte ta några snedsteg.
Hoppas bara att han tar det på rätt sätt och att han förstår och lyssnar på sitt hjärta.
