Farsdag
När jag var yngre tyckte jag inte att farsdag var så speciell eller en jobb dag. Men jag känner att ju äldre jag blir. Ju jobbigare och tuffare blir dagen. Att se hur alla vänner lägger ut hyllningar till sina pappor, är inte så himla lätt att ta märker jag. Utan jag börjar känna mer och mer att dem ska bara förstå hur lyckligt lottade dem är som har en pappa som bryr sig och finns där för dem.
För alla har verkligen inte den turen att ha en pappa som bryr sig och som man kan räkna med i vått och torrt.
Visst jag saknar inte att ha en pappa som tidigare. Men det är ändå ett tomrum som jag vet att jag kommer att ha och accepterar det. Men det känns som att jag sörjer lite extra varje år när det är farsdag.
Jag har nu turen att min särbos pappa är så underbar och får ha honom som "svärfar" (i och med att vi inte är förlovade än). Den dagen tillsammans med att min kille har åkt till Gotland på sex veckor för att ha praktik där var ingen lätt combo. Tur är att jag ska ner och hälsa på honom den 25 november. Så nedräkningen är i fullgång, känns skönt att ha något att se fram emot.
