Stamning
Jag har fortfarande rätt svårt att släppa att en gammal kollega till mig anser att vi stammare inte borde kunna få samma jobb som de som inte har stammning. Så som att vi inte borde få göra utrop på tåg bara för att det tar så lång tid för oss att prata. Det gör mig förbannad att vi inte har kommit länge 2018 än så och rädd samtidigt att det finns folk som är så trångsynta.
Visst jag stammar inte så mycket längre. Men den finns fortfarande där och det är inget jag hymlar med alls längre. Jag är less på att detta ska styra vad jag kan eller inte kan göra. Större delen av mitt liv lät jag stamningen styra vad jag kunde eller inte kunde göra. Samt att den gjorde så att jag inte vågade prata. Ingen ska behöva känna att de inte vågar eller kan bara för att folk inte har respekt.
Jag trodde aldrig att jag skulle sitta och skriva ett sådant inlägg som jag gör nu. Hade trott att vi skulle kommit så mycket längre med att skapa förståelse och acceptans. Vi har lika mycket rätt till jobb där man behöver prata som alla andra.
Jag är less på att stamningen ska hindra mig och alla andra från att leva våra liv.
