Konstigt
Tycker att det känns konstigt att inte ha gått till min terapeft någonting denna veckan. Och på något sätt känns det som att jag börjar få mer och mer tankar och på något sätt känns det som att lite minnen börjar komma tillbaka. Så i denna veckan har jag försökt att inte tänka eller reflektera allt för mycket då jag vet att jag inte får träffa henne förrens nästa vecka.
Något mer känns konstigt eller vad man ska säga. Idag har vi passerat en magisk gräns när det gäller "pappa" igen. Nu har det gått en månad sedan jag hörde något av honom... Nu går jag bara och väntar på att det ska komma en riktig käftsmäll eller liknande. Vore skönt att ha det översökat. Väntan är tuff när man har passerat en månads gränsen.
De minnen som har börjat komma tillbaka är hur det var att vara med "pappa" varannan helg och vilka helger som var bättre än andra och på de olika sätt som jag blev uppskrämd för att inte våga göra olika saker. Allt för att göra mig osäker och rädd. Allt för att få mig att känna att det är mitt fel och att det är upp till mig att se till att relationen fungerade.
Problemet är bara att jag inte är den som bara gillar läget och accepterar saker och ting alla gåger. Visst jag har rätt hög toleras och accepterade rätt mycket innan jag satte ner foten. Vilket beror på att varje gång jag gjorde det gentemot "pappa" så blev det ett jävla liv. Ungefär som nu, men på den tiden var det inte på samma sätt...
Jag har så svårt att förstå att han ska ha så svårt att erkänna
sina brister och stå för dem. Samt att han borde vara tacksam för att jag ställde upp för ungefär ett år sedan. Idag är det något jag ångrar att jag faktiskt gjorde. I efterhand undrar jag hur korkad jag kunde vara som ställde upp och gjorde det som förväntades av mig. Nu med facit i hand skulle jag aldrig gjort det jag gjorde.
