När jag faller
för en person så är det på grund av att personen är precis som den är. Personen är sig själv. Det finns inget vackare för mig. Jag är inte den som vill gå in och försöka förändra personen till det jag drömmer om gällande den. Så som jag tycker att du skulle vara super sexig i dem här kläderna. Jag vill att du provar så att jag får se om jag har rätt.
Jag gillar ju personen för den som den är. Allt ifrån kälder till insidan och hur denne har sitt hår och så vidare. Jag skulle aldrig ha make och säga att skulle du inte kunna klippa dig oftare för att jag gillar när du har korthår eller kan du klippa dig mer sällan för att du är snyggare i lite längre hår.
Är man inte bekväm med sig själv så blir det bara konstigt. Jag vet bara själv hur jag blir när jag inte är bekväm med det jag har på mig. Då kan inte jag vara mig själv utan blir sten som en pinne och vet inte hur jag ska vara eller bete mig utan blir hel konstig istället.
Det gäller även om jag har mer smink än vanligt eller liknande. Det är nästan så att det gör ont i mig när någon säger, skulle vara kul att se dig i mer smink, i klänning och vore kul om du kunde ha långt hår igen. Det innebär för mig att du vill att jag är obeväm. Du vill att jag ska ändra på mig för att du vill det, men skiter i vad jag vill och vad jag trivs i.
Det får mig nästan att vilja säga - Så du tycker inte om mig som jag är?
Jag har alltid varit den som har varit lite av en bild variant av en tomboy. Inte den som har hållt på och ssminkat mig och fixat håret och så, förutom till skol fotografering och till familjemiddagar där det var ett måste. Och man lärde sig hur man skulle vara då vid dessa tillställningar. Dock är det inget beteende och uppförande som passar in idag, i och med att jag hade bara att göra med 20 - talister att göra vid familjemiddagar och dem som blivit uppfostrade av dem.
Och alla var på samma hövliga sätt. Jag har inte stött på någon som har detta i sig på samma sätt.
