Äntligen var det dags igen...
Att äntligen få träffa min terapeut. Alltid lika härligt att få prata av sig och få diskutera om lite olika saker. Känns skönt att få höra att jag tänker på ett klokt sätt när jag har lite hjärnspöken.
Då jag har en bonus son och börjar förstå vad min "pappa" går miste om så är det inte alltid lätt att ha tankarna och känslorna på rätt ställe. När tankarna fladdrar i väg och fråge sätter om detta verkligen är rätt beslut börjar jag tänka på allt jag har varit med om och allt han har gjort och kommer fram till samma sak som allt. Detta ska inte få hända någon annan. Jag vill inte ens utsätta mig för detta igen.
Och på sätt blir jag starkare i mitt beslut och i mig själv.
Det känns skönt att få bekräftat av henne att jag har blivit lugnare och mer samlad sedan jag började gå dit. Känns skönt att kunna säga att jag har fötterna på jorden. Däremot är det tuffare att börja förstå det jag har blivit utsatt för. Och veta att jag behöver sörja, gråta och framför allt tillåta mig att göra detta.
