Kan inte sova....
Det är percis så som det står i rubriken. Ligger i sängen och bara väntar på John Blund. Men han verkar inte hitta hem till mig. Ligger och väntar på att ögonlocken ska kännas tunga igen. Väntar på att få sluta ögonen och få en skön nattsömn och vakna utvilad imorgon.
Då jag ändå inte kan somna så passar jag på att ligga och tänka lite på den veckan som har gått. Denna veckan kommer jag inte träffa min terapeft igen... Det känns idag att vi brukar träffas på onsdagar. Tankarna är lite på annat håll än vanligt.
Snart går vi in i juni och det är dags att fylla år igen och börja packa ner lägenheten i flyttkartonger. Snart har det dessutom gått två månader sedan min "pappa" hörde av sig sedan sist. Det är rätt mycket på en gång känns det som. Var dag som går då "pappa" inte hör av sig är en vinst och rekord. Men det gör mig samtidigt mig lite mer fundersam över om detta var "allt", kommer det inge mer?! Vilket gör att jag har kommit fram till att för säkerhetsskull kommer jag ha min mobil avstängd när jag fyller år, om han inte hör av sig innan.
Han ska inte få förstöra mer än vad han redan har gjort. Har kommit fram till att det är en del.
Varje gång som min terapeft får mig att förstå hur ärrad jag har blivit och vad det har gjort får mig att bli rädd. Ju mer jag får insikt i saker och ting börjar jag förstå att jag kanske är ett maskrosbarn. Men jag har aldrig kännt mig som ett maskrosbarn. Detta då jag aldrig har fått den hjälp som jag får nu. Då det gått så pass långtid sedan han hörde av sig så känns det inte bara konstigt... Utan det har börjat dyka upp lite nya tankar och känslor.
Har börjat fundera på om jag verkligen har fattat rätt beslut, finns det ingen annan utväg. Då börjar jag tänka på vilka sms jag fått på sista tiden samt hur han har behandlat mig. Och kommer då fram på nytt till att detta är det enda rätta och att det inte finns någon annan utväg. Utan att detta är det enda rätta.
Tycker att det är jobbigt när man börjar tvivla...
