Relationer
Nu förstår jag att om man inte är medveten och har bearbetat sin barn så väljer man att inte se alla tecken som är dåliga. Man väljer medvetet. Men ändå inte. Är man inte medveten om vad man förtjänar så ser man inte alla tecken som visar på hur farlig eller mindre bra en person/relation är. Man bara tänker på vad man vill och hur gärna man vill det.
Spelar ingen roll om att vissa tecken bara är hintar. Oftast upptäcker man inte hur personen är, förrens det är försent. När det är som svårast att bryta, för båda parter.
Förstår man inte ens eget värde är det svårt att kunna hitta en värdig relation. Jag har även upptäckt att om man inte tycker om sig själv så är det svårt att våga släppa in någon. Släppa in någon innan för murarna och våga visa att det här är eller varit mitt liv. Och visa vart man är idag och vad man strävar efter. Våga visa sina svagheter och starka sidor.
Det är väldigt mycket som handlar om att våga. Jag har upptäckt att sedan det jag varit med inte är är så märkvärdigt utan att det är som det är så vågar jag mer. Det är ingenting som spelar någon roll här och nu. Tycker att det känns skönt att kunna säga och kunna visa att mina erfarenheter är just bara erfarenheter och ärr. Det är ingenting annat än just det.
Visst, jag har fortfarande minnena kvar. Men även de minnena har bleknat. Jag kan inte säga att det har varit simpelt att fixa till. Det har varit mycket tårar och skrik. För mig har det varit en kamp. Lite som att man kämpar för sitt liv. Men mer att man jobbar på för att hålla sig ovanför ytan och ta tillbaka kontrollen.
Tidigare skyllde jag allt på min barndom och mina dåliga relationer. Nu inser jag att det var fel av mig. Det mesta var mitt fel, för att jag inte förstod vad jag behövde göra.
