Trodde inte...
Visst visste jag att det skulle bli en tuff period då den jag verkligen älskar sa att han hade fått en praktikplats väldigt långt bort, och dessutom skulle vara borta i 6 veckor. Visst, jag ska åka och hälsa på honom. I nästa vecka och då har det gått två veckor. Sen är det fyra veckor som vi inte kommer att träffas på. Bara tanken på fyra veckor får mig att vilja fly och springa i från den där jobbiga tanken och känslan.
Ja detta kommer säkert att låta som att jag är en fjortis. Men det skiter jag i rent ut sagt. Jag visste att jag är en känslo människa och är urusel numer på att blockera dessa känslor och väga att känna dem. Men just nu sitter jag och gråter för att jag saknar mannen i mitt liv nå oerhört mycket. Jag bara önskar att det är imorgon han kommer hem.
Jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle kunna älska någon på det här sättet, och våga släppa in någon innanför den mur som jag har byggt en gång i tiden. En mur som skylle skydda mig. Men han rev den redan andra eller tredje gången vi sågs. Jag kommer ihåg så väl när jag satt och tittade på honom medan han pratade och jag kommer på mig själv sitta och tänka på att jag inte ville att dagen/kvällen skulle ta slut. Jag ville verkligen inte att han skulle gå.
Ju mer jag lär känna honom, ju mer jag är med honom ju mindre vill jag släppa honom, ju mer vill jag skrika ut att han är min. Vill visa alla att det här är min kille och ingen annan får kalla honom för din. Utom hans föräldrar med syskon. Vilket ni antagligen förstod. Just nu längtar jag bara efter att han ska hålla om mig, och pussa på mig. Kunna ta någon mysig promenad eller ligga och mysa under ngn filt med ljus.
Han är mitt allt. Och någon jag verkligen älskar. Kommer ihåg att jag var sååå rädd att säga det till honom. Tänk om det var förtidigt och framför allt, tänk om han inte kände riktigt samma sak än. Jag hade ont i magen och kallsvettades när jag sa det. Men vilken skön känsla efteråt och ha fått samma ord tillbaka.
