Ett tag sedan
Hej på er kära följare och läsare.
Det var ett tag sedan sist. Har haft en hel del tankar som jag har brottats med en del tankar kring "pappa" och det liv och familj som jag håller på att bygga upp. En del av mig har skuldkänslor för hur det är mellan mig och "pappa". Då jag anser att jag kanske inte har gjort tillräckligt för att få det att fungera i relationen. Medan realisten i mig vet att jag har försökt mer än vad jag kan och till och med borde. Jag vet också att kommer jag att försöka igen så kommer jag att gå under. För att jag inte kommer stå ut med alla anklagelser som han kommer att komma med.
Visst jag vet att det han säger inte stämmer, men hör man det tillräckligt ofta blir det till slut en liten sanning. Hur som hellst kommer jag aldrig utsätta mig för honom så länge jag har koll på mina tankar och känslor och kan resonera med mig. Men jag kan inte riktigt släppa tanken och känslan på att ha en pappa som bryr sig att det fortfarande är en dröm och ett önskemål som finns kvar. Hur får man till ett bra avslut med någon som lever och bara skadar en själsligt och psykiskt?
Jag vet att jag kommer inte kunna kontakta honom för ett avslut för då kommer trakaserierna att börja igen.
Det är ofta jag önskar att mamma hade fått ensam vårdad om mig så att jag aldrig hade vetat om att han fanns. Det man inte vet skadar inte en. Jag tycker att det ligger viss sanning i den meningen. Men samtidigt ska man få veta det man måste och behöver veta.
