Att jag aldrig lär mig
Hela mitt liv har jag alltid trott att det finns något gott i alla. Spelar ingen roll hur många gånger en person har sårat mig. Jag har alltid valt att se det positiva och trott att personen ifråga kommer att ändra sig. Det har inte varit någon skillnad mellan familj/vänner/bekanta/kollegor. Jag är sån som person som har ett stort hjärta och på gott och ont sätter alla andra i första rummet istället för mig själv. Jag mår bra så länge alla andra runt omkring mår bra. För mig finns det inget bättre än att kunna få någon att må bättre eller att kunna vara där för att kunna stötta samt muntra upp.
Men varför fortsätter jag att ge när jag inte får något tillbaka? Det jag får tillbaka är bara tomma löften.
Vad ska jag göra för att få annat än tomma löften tillbaka? Jag börjar bli trött av att bara ge och ge utan att få något tillbaka.
Jag hoppas att kunna lära min son att inte vara lika blåögd som mig och stå upp för sig själv, samt våga säga ifrån.
Min son och sambo är absolut det bästa som har hänt mig. För varje dag som går lär jag mig något nytt om mig själv.
