Kvällstankar
Ikväll är det en sån kväll där jag undrar hur min upp och hur mitt liv sett ut om jag inte blivit uppskrämd hela tiden av "pappa". Hur allt hade varit om jag vågat säga som det var och hur jag hade det med "pappa". Jag blev till vissdel uppfostrad till att det var okej att ljuga men samtidigt inte. När jag tänker tillbaka är det konstigt att jag inte rebellade. På ett sett gjorde jag det då jag började ställa krav mot min "pappa", men ändå inte.
Önksar så att jag vågade berätta vilka regler som fanns, samt att han skrämde mig för att inte våga sova själv. Det är så många tankar som kommer och går i vuxen ålder. Frågor som jag inte har svar på. Utan som jag mer inte har en aning om stämmer uti från vad folk tror att jag kan varit med om.
Jag vill bara skrika ut hur min uppväxt varit, men det är samtidigt stora luckor. Troligen för att jag förträngt och mått dåligt psykiskt av att inte ha två föräldrar. Önskar ibland att jag inte visste vem min "pappa" är.
Jag kan inte fråga någon om mina luckor då ingen av dem skulle säga sanningen. "Pappa" ljuger än idag om att det jag kommer ihåg inte stämmer och att jag ljuger. Så less på detta, jag vet väl vad jag minns, dock fragment men jag vet att mitt minne inte sviker mig. Förstår att mamma inte orkade driva en vårdnadstvist. Troligen hade det slutat med skyddat boende, inte för att det fanns samma sak för ca 20 år sedan som idag. Men tror att ni vet vad jag menar.
Accepterar han inte mitt sista brev och det kommer nytt brev nu i Juni, så kommer jag göra en polisanmälan, förklara hur jobbigt detta är psykiskt och jag kommer även ringa honom och säga som det är. Att jag vill ha han ute ur vårat liv.
