Det händer
Jag känner att det är dags att erkänna att jag tänker och funderar ofta hur livet hade sett ut om man hadehaft en "riktig" pappa som fanns där för en och en man verkligen kunde räkna med. Jag har svårt att förstå just den känslan. Har även upptäckt att det är många som tar det förgivet, eller i alla fall den typen av relation. Jag tar aldrig en relation förgivet eller räknar med att det ska vara på ett visst sätt eller att jag blir med bjuden.
Jag tycker att det är en mäktig känsla att tillhöra min killes familj och att de tog emot mig med så öppna armar och inte ens frågat en enda gång, varför jag bara pratar om mamma och inte pappa. Många skulle dö av nyfikenhet. Känns ibland som att de mer eller mindre tror att han är död. Men det är han ju liksom inte. Han bor ca 10 mil från mig. Vilket inte är super långt. Men det är tillräckligt för att det är jag som ska flytta på mig om vi ska ses.
Det är ju en liten del av massor som ni vet om som gjorde att det blev som det blev.
Nu när jag ändå håller på och babblar om att hålla sig till sanningen så kan jag erkänna jag ångrar inte mitt beslut en sekund om att bryta med honom. Jag saknar inte heller honom eller en pappa. Jag klarar mig super bra ändå. Men bara för att man är super nöjd och inte ångrar något. Kan jag inte låta bli och tänka hur andra har det som har två "riktiga" föräldrar.
